I morgon är det första October. Rosabandet kampanjen tar sin start!

När jag var 12 år gammal var jag med min kompis i Kallhäll på något som kallade för lekpalatset. Jag har för mig att vi var där på ett kalas.

Min mamma är en av de gladaste och starkaste kvinnor jag träffat så när jag kom hem från kalaset och inte mötes av min mammas glada humör förstod jag att något var fel. Jag gick till Micke och frågade var mamma var. Hon ligger där upp, hon mår inte så bra svarade han med sorg i ögonen. Jag sprang upp till mamma och frågade vad som hade hänt. Hon berättade att hon hade en tumör. Då förstod jag inte riktigt vad det innebar men jag förknippade det med canser och frågade mamma om hon hade canser. Jag tyckte inte det kunde drabba min mamma, men det hade det gjort. En tumör i bröstet, elakartat.

Behadlingarna började, strålning, cellgifter och operation. Det var första året rosa bandet hade sin gala och det var det året som rosa bandet slog igenom. 8 år sen, kan det stämma...

Att se sin mamma sjuk är något man hoppas alla ska slippa. Att inte kunna göra något.

Men min mamma är stark, hon ger inte upp. Klart hon var sänkt av alla behanlingar men hon var pigg och allert endå. Jag tror inte hon ville att folk skulle se att hon var sjuk.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article167196.ab?service=print

Länken ovanför är en artikell aftonbladet skrev om mamma när hon gick igenom sina första behandlingar. 

 

Men hon kämpade sig igenom allt, tiden gick och hon vart bättre. Läkarna frisks skriver inte canserpatienter längre men dom säger att risken att det ska komma tillbaks blir mindre och mindre för varje år och efter 5 år är risken väldigt liten.

Förr förra sommaren hade det gått 5 år. Mamma hade precis slutat med medicin när hon fick som ärrbildning på huden på bröstet. Hon åkte in och tog prover. Jag, Annelie och mamma åkte in någon vecka senare för besked. Vi satt i väntrummet och jag tänkte hela tiden att det här kan inte hända henne igen. Varför är värden så orättvis. Hon har precis fått tillbaks livet och håret också för den delen. Läkarn komme rut och ropar upp hennes namn. Vi går in och sätter oss och jag tror mamma viste redan då att beskedet läkarn skulle komma med inte var positivt. Det hade kommit tillbaks. 

Den här gången visste hon vad hon hade framför sig, positivt eller negativt. Jag tror tyvärr inte att det var positivt. Hon viste exakt vad hon hade att vänta sig. Att gå igenom helvettet igen. Men stark som hon är har hon nu gått igenom behandlingaran 2 gånger. Hon går idag på kontroller med jämna mellanrum och har en operation kvar. Min mamma är min idol. När jag blir stor ska jag bli som henne!!

Älskar dig mamma, Ge aldrig upp!!

Stöd rosa bandet, det gör skillnad. 

Vill du ge ditt bidrag till cancerfonden klicka på bannern högs upp!!

Som ni ser har jag lagt upp en banner på min blogg. Vill du också göra det på din blogg, gå in på den här länken och glöm inte stödja Rosa bandet. Det ska jag göra!